detlillaaventyret

Det började som en helt vanlig ovanlig dag. Vi skulle ta tag i våra liv och det började vi med på direkt när vi vaknade. Typ.. Allt var planerat i minsta detalj, för planer är min passion och jag är lite av en expert på ämnet.

Det var den 7:e januari, en fredag. Skolan skulle börja på måndagen. Vi hade redan gjort en resa ner till Kalmar, Jocke hade lånat ut sin firmabil och den var smockad med en soffa och en dubbelsäng av det breda slaget. Dessutom hade vi klämt in några högtalare och stereon, för när vi flyttar då flyttar vi på riktigt. Ingen klassisk studentlägenhet på 13 kvadrat med kokvrå och gemensam dusch i källaren där man ,likt en stackars tysk på ett ryskt minfällt, stint tittar ner i golvet för att inte kliva på nån insekt. Istället fann vi (läs Nattis) ett hus på 93 kvadrat med inglasad veranda och en liten tomt med en tillhörande Åke som kommer dyka upp så fort snön har töat bort i maj. Undra vilken snödriva han ligger under och väntar? Nåja, det lär visa sig.

Hur som helst så är ju inte vägarna nåt drömscenario att åka på utan snarare tvärt om, rena dödsfällan för folk utan snabb reaktionsförmåga och en fantastisk känsla för stora fordon med soffor och 180cm breda sängar i. Som tur var för Nattis så fanns ju jag där som en riddare redo att kämpa till det bittra slutet. Vi kom ner senare än beräknat, några timmar sådär, precis när mörkret sänkt sig. 41 mil på svenska isbanor i en bil som börjar vobbla när vinden griper tag i kapellet i bakdelen. Aningen baktung så var vi bara på väg att dö en gång på vägen ner. Det var en snöhögg stor som en minivan som hoppade ut från kanten av vägen men med kattlika instinkter lyckades jag gira skarpt babord med en skräckslagen Nattis bredvid. Det kan ha varit för att jag klämde ur mig nåt ljud så hon såg den elaka snöhögen precis framför motorhuven, men jag minns inte alla sånna små detaljer.

Huset var finare än vad vi hade trott. Så det var positivt. Björn och Lisa visade sig vara ett trevligt par som bor största delen i Spanien och dom visade oss runt i hela huset.

Vi lastade snabbt av våra saker och gav oss ut på vägarna igen, i bäckmörker. Det var tydligen lika många mil hem igen. Kändes dock fortare och vi var ganska slut när vi kom hem lite mer än 5 timmar senare.

Hela veckan följde vi min noggrant min utstuderade plan för effektiv packning och smarta lösningar så vi kunde få med allt i våran mazda 323F som vi kallar Knutten. När vi var klara var vi uppe i 8 fulla IKEA kassar, ca 12 vanliga påsar, 4 väskor, 2 handväskor, 2 stora datastolar, 2 datorer, 2 24” skärmar, 2 lådor med kablar, 2 säckar med kläder, 1 skrivare, 1 bajshus och slutligen en nervös katt.

Jag var iaf på gott humör, först, för jag hade ju räknat ut att vi skulle ha mindre last, och då blev det ju lättare att köra. Oj va fel jag fick. När vi hade lastat och verkligen pressat in en tredjedel av grejerna i Knutten så var
platsen slut. Då hade vi ändå dagen innan renast bort 1 säck med kläder 2 påsar och dom 2 datastolarna.

Svetten började rinna när jag tittade på klockan och insåg att tidsplanen redan var spräckt. Med 4 timmar… Mörkret kommer ju snart. Irritationen steg och stressen knackade på insidan av pannloben. Nattis kom på lösningen, vi ringer Jocke igen.

Han var inte sen att låna ut sin bil, så vi åkte ner med all packning, inklusive det vi hade sorterat bort. Bilen var tyngre och det var lika halt och redan mörkt. I det lilla baksätet satt jamorkestern och övade på ett av Mozarts mindre kända verk ”42 plågade vargar”. Metallica skulle ut, till varje precis. I alla fall dom första 23,5 milen. Det var fortfarande 41 mil. Vi packade ur hela bilen på kvällen. Nattis började plocka upp alla grejer och jag satte ihop soffan och sängen. Vi sov, åt frukost och åkte hem. Behöver jag säga hur långt det var? Väl hemma bjöd Anki och Classe på en utomordentlig måltid, avsedd för kungligheter. En pastagratäng av gudomlig kaliber. Mätta och glada tog vi den tomma knutten och brassade ner till vårt nya hem, åtminstone dom 3 kommande åren. Ett äventyr hade börjat, och vi var huvudpersonerna den här gången. Sa jag hur långt det var ner?