Det fanns en gång en liten pojke. Det var en energisk filur som lekte så mycket det bara gick, gärna utomhus i träd och vattenpölar. Hans mor var tålmodig trots hans överflöd av energi och tokiga ideer.
Den här lille sparveln fick en dag börja i skolan, reglernas paradis. Det gick okej i början, sen kom matematiken.. Pluss och minus gick väl an, men sen kom gånger och delat.
Efter ett tag dök även algebra upp. Den lilla pojken kanske inte var så liten längre men han uppskattade inte matte för det. Det var inte riktigt så att han inte förstod det, snarare att han inte ville förstå för det låg inte i hans intressesfär. Alltså blev det ett ok, en tyngd, ett problem som han inte uppskattade att lösa. Men, en dag, en vacker dag bör tilläggas, sprang han ut från fängel... skolan och hans hjärta bultade i extas och hans hjärna skrek av lycka närden insåg att han slapp räkna matte för resten av sitt liv om han så önskade.
Han var fri, pojken var en man med egna val, och det första valet var att matematik skulle bli uteslutet ur hans liv, han gjorde helt enkelt slut med matten. Det påtvingade förhållandet hade aldrig passat honom och han log brett inombords vid tanken på att få hitta annat att fylla sin lilla hjärna med.

En dag, långt senare, satt han helt plötsligt och stirrade ner ett häfte med en ofattbar uppställning av krumelurer som slingrade sig om varandra i vidriga kombinationer. Han tittade upp mot tavlan i hopp om att detta bara var något som var en tillfällig händelse, något som skulle passera, likt en kloakdoft som snabbt passerar i vinden men icke.. På tavlan var en uträkning så lång så kinamuren närmast liknade en vägbula.
Ett drömliknande tillstånd svepte kring honom och han liksom i en dröm tog upp sin penna och började anteckna. Han var inte säker men det såg ut som att en av uträkningarna formades till en mun och log hånfullt mot honom..


Ryggarna på mina förslavade klasskamrater. Längst fram står våran överordnad med en enorm piska i handen, den syns tyvärr inte då mina bordsgrannar sitter i vägen..


Jag som trodde att jag skulle få mecka ihop pumpar och fläktar, och med olja på händerna skrika ut av lycka när jag manligt sätter den på plats och den fungerar. Den bittra verkligheten är illustrerad på bilden ovan, långt ifrån oljans manliga doft..


En enkel formel för pumpar. En av sidorna i våran 4666 sidor långa formelsamling. Enjoy..