detlillaaventyret

Skulle inte tro det!

Här sitter jag i min inmysta datastol av det större slaget, en lätt trygghet i vardagen. Vissa har sin insuttna tv-stol som går att vinkla i 3 lägen, säkert av gammalt utslitet läder som är så välanvänt att toaletterna på t-centralen verkar nya. Men gud va skön den är, och tryggheten i att den är densamma är nog ännu viktigare. Sånna är vi människor, hitta saker i vardagen som tillhör rutin och som är tryggt. Oavsett hur illa en dag har gått så vet man att när man kommer hem och krashar i sin insuttna stol så är allt räddat. För där, mitt i allt kaos, är vi trygga.




En blick mot varvsholmen strax utanför centrala Kalmar. Bakom det skymtas Öland.

Jag tänker tillbaka på dagarna då vi har utforskat Kalmar, denna världsmetropol i stil alá mini. Finns iofs ingen tunnelbana men vem bryr sig när man kan cykla till allt inom en kvart, förutom Ikea, det tar 20 min från centrala Kalmar (åtminstone om man är från Stockholm och inte vågar sig på dom läskiga skogsvägarna med enbart grus!).
Det som är så fantastiskt med denna charmiga kuststad är såklart husen som alla är ganska små, till och med i centrala Kalmar. Många har rötter i från 1600 talet, och som en liten historianörd som man är så kan man inte bli annat i småförälskad då dom har lagt ner lite energi och satt upp både monument i järn på husväggar där husets historia står och även informationstavlor kring kusten och andra platser av intresse.
Detaljerna är det som gör det. Det känns så genomarbetat och faktiskt som nån har brytt sig, inte bara försökt tjäna extra pengar på den rika och spännande historia som staden besitter.



Systembolaget finns även här, troligen för studenternas skull.

Något annat som höjer staden till skyarna är befolkningen. Undrar om alla små svenska städer har så genuint trevliga och mysiga människor? Att gå in i en butik är rena fröjden. Tillåt mig att dra ett exempel: När man tar sig för att handla nåt i Stockholm så är det nästan en pina att gå in i butikerna. Redan att handla är för oss killar en plåga, men att dessutom utsättas för en desperat försäljare med ett påklistrat jokerleende som har pressats med månads- och veckorapporter om hur dålig försäljningsstatistik just hans/hennes butik har, är rena tortyren. Direkt när en sådan människa närmar sig min personliga sfär så sjunker  mitt intresse för att införskaffa det som jag precis så glatt tänkte handla med 2-3 gladhestnivåer. När försäljaren (gud, jag mår dåligt bara av ordet då det rimmar så illa i mina stämmband) dessutom öppnar munnen och tar fram varor som dennes chef så promt tvingat han/henne att pressa ut denna månad då det passar så bra med deras försäljningsinriktning (men i själva verket bara kommit över ett billigt parti av) så har min gladhetsnivå sjunkit till den grad att den inte får nämnas som gladhetsnivå längre. Snarare butterhetsnivå eller matthetsnivå. Jag vänder på klacken, tackar för mig (om jag har nån form av empati kvar) och går i riktning mot närmaste transportmedel och tänker på min fantastiska stol där hemma.

Här i Kalmar ler personalen när man kommer in och pratar lungt med en avslappnad min. Det är som att få en massage och jag slappnar av. Dom är bara trevliga för att alla andra är trevliga, ingen tunnelbana att hinna med = ingen stress. Lika många butiker som hemma (nästan) och trevlig personal med bra priser. Helt plötsligt kommer en glimt av den kvinnliga sidan fram, om dock för bara ett ögonblick, och jag kan tänka mig att gå och handla utan att få ångestnerven att rycka och mitt varningshorn bak i huvudet att tjuta som en mistlur.



Vi var tvunget att ta en bild på denna butik, så roligt. "UP TO DATE FASHION Modekläder Lågpriscigaretter"


En sån fantastisk detalj som att ha toaletter överallt. Vilken grej! Att ingen har tänkt på det förut. Eller, det har nog hänt i Stockholm men nån högutbildad ekonom inhyrd av staden räknade ut att dom mest kostar pengar. Därför finns det inte fler än nödvändigt, och finns dom så kostar det 15kr. Inte konstigt att folk kissar i portar och på kyrkogården mitt i stan. Men här, oj, här finns det till och med en skylt på torget vid domkyrkan (historisk!!) som pekar mot närmaste plats att utföra sina behov. En krona kostade det på biblioteket, och då skämdes nästan bibliotekarien att säga det när jag frågade.

Underbart, vilken stad.

Vi hälsar dessa 3 nykommlingar välkomna i familjen

Och så kommer det några bilder från insidan också...



Först kommer man in i hallen, i ryggen har jag vardagsrummet, till vänster kök, rakt fram sovrum och till höger badrummet.



Sovrummet består typ bara av vår säng och några garderober.




Köket med matplats.. När inte persiennerna är neddragna ser man ölandsbron och vattnet.



Vardagsrum som är uppdelat i två



Så har vi ett litet datarum/arbetsplats på andra sidan :)



Och så den inglasade terrassen med tillhörande katt (om ni ser honom)

Såå..på förfrågan kommer lite bilder på hur det ser ut här.. Vi börjar med utsidan :)

Huset ni ser till vänster är det vi hyr.



Huset brevid vårat håller ägarna på att renovera.



Vattnet o ölandsbron precis bakom knuten :)

Kaka, på en tisdag?!

En nyfiken katt o massa mat :)



Min fina present från ICA, nån som vet hur det där med stryktipset fungerar?

Bebis har klarat flytten över förväntan.. Han har bara lite svårt att slappna av. Det är ju så mycket nya ljud o lukter. Och vi som tyckte han var något översocial innan.. Så fort man går någonstans så springer han efter, gärna precis framför ens fötter så man nästintill snubblar över honom. När jag sitter o skriver det här så sitter han mellan tangentbordet o datamusen o försöker fånga bokstäverna som dyker upp på skärmen.

Men idag tog han ändå priset.. Nattis å bebis besökte ”damernas” tillsammans (en vanlig företeelse) men när jag var klar o skulle ut för o hämta kläder ur garderoben o bebis fortfarande var kvar inne på toan så fick han panik.. Nånting hände utan att han var med! Så han rusar ut ur sin lilla låda ut i hallen. Vad han inte verkar ha i åtanke är att han inte riktigt var klar på toan.. Så, likt en kanin springer han iväg, samtidigt som han släpper små bajsploppar längs golvet.. När han möter mig i hallen så förstår han sitt misstag å börjar gny. Jag får ta in honom på toan igen, stressad som bebis är o rädd att nått annat spännande ska hända envisas han med att ha huvudet utanför lådan så han ser att jag sitter där utanför o väntar på honom tills han är klar...

När han utfört sina behov skuttar han ur lådan som om inget har hänt, sätter sig brevid mig å börjar tvätta sig.. Översocial..japp...

Men inte kan man vara sur på en sån här sötnos?

Vår första heldag i Kalmar. Efter en liten sovmorgon så beslöt vi oss för att göra stan. Våra mål var.. Ikea-kolla efter ett stort skrivbord där båda våra datorer skulle få plats och som även kunde ge lite studieutrymme.. Billigt skulle det helst också vara!

New Yorker-byta storlek på pontus jeans han fick i julklapp.

Bokhandel-köpa några block, pennor o pärmar

Ängö livs- mer för att lokalisera vart den var o handla mjölk, smör o bröd.

 Vi skippade frukost för att åka till ikea på en gång o äta där.. snabbkoll på skrivborden, kom fram till att det billigaste kostade 790 kr som var stort nog för oss. Beslöt oss för att tänka på saken över en bit mat o efterrätt.

Efter köttbullar med potatis å lingon, kyckling med pommes å bea, en cheescake å en daimtårta (bitar inte hela tårtor) så kom vi fram till att ok, vi shoppar skrivbordet. En investering för våra framtida studier!

 Vidare in till stan där vi insåg att vi inte har någon aning om vart nått ligger.. Vi parkerar bilen å ska betala för ca 2 timmar. Nathalie trycker vant på ”10 kr knappen” på p-automaten o inser att man då får stå i ett dygn=billigt att parkera i Kalmar uppenbarligen. Och så går vi iväg på äventyr. Hittar ganska snabbt ett köpcentrum som heter Baronen där New Yorker ligger, helt på egen hand hittar vi dit!, byter jeans. Hittar även ett claes ohlsson där vi köper skolmaterial..



 Tillbaka till bilen för att ta oss till ängö livs. Hittar dit och det är nog den minsta affär jag någonsin sett.. Jag vet inte ens vad man ska jämföra med.. Litet å dyrt är hursomhelst vad det är.. Beslutar oss för att enbart handla mjölk där i fortsättningen. När jag vill betala med kort o pontus inte förstår hur man får loss en plastpåse från ”plastpås-hållaren” tittar de konstigt på oss o ger varandra menade blickar... ”turister”...

Det började som en helt vanlig ovanlig dag. Vi skulle ta tag i våra liv och det började vi med på direkt när vi vaknade. Typ.. Allt var planerat i minsta detalj, för planer är min passion och jag är lite av en expert på ämnet.

Det var den 7:e januari, en fredag. Skolan skulle börja på måndagen. Vi hade redan gjort en resa ner till Kalmar, Jocke hade lånat ut sin firmabil och den var smockad med en soffa och en dubbelsäng av det breda slaget. Dessutom hade vi klämt in några högtalare och stereon, för när vi flyttar då flyttar vi på riktigt. Ingen klassisk studentlägenhet på 13 kvadrat med kokvrå och gemensam dusch i källaren där man ,likt en stackars tysk på ett ryskt minfällt, stint tittar ner i golvet för att inte kliva på nån insekt. Istället fann vi (läs Nattis) ett hus på 93 kvadrat med inglasad veranda och en liten tomt med en tillhörande Åke som kommer dyka upp så fort snön har töat bort i maj. Undra vilken snödriva han ligger under och väntar? Nåja, det lär visa sig.

Hur som helst så är ju inte vägarna nåt drömscenario att åka på utan snarare tvärt om, rena dödsfällan för folk utan snabb reaktionsförmåga och en fantastisk känsla för stora fordon med soffor och 180cm breda sängar i. Som tur var för Nattis så fanns ju jag där som en riddare redo att kämpa till det bittra slutet. Vi kom ner senare än beräknat, några timmar sådär, precis när mörkret sänkt sig. 41 mil på svenska isbanor i en bil som börjar vobbla när vinden griper tag i kapellet i bakdelen. Aningen baktung så var vi bara på väg att dö en gång på vägen ner. Det var en snöhögg stor som en minivan som hoppade ut från kanten av vägen men med kattlika instinkter lyckades jag gira skarpt babord med en skräckslagen Nattis bredvid. Det kan ha varit för att jag klämde ur mig nåt ljud så hon såg den elaka snöhögen precis framför motorhuven, men jag minns inte alla sånna små detaljer.

Huset var finare än vad vi hade trott. Så det var positivt. Björn och Lisa visade sig vara ett trevligt par som bor största delen i Spanien och dom visade oss runt i hela huset.

Vi lastade snabbt av våra saker och gav oss ut på vägarna igen, i bäckmörker. Det var tydligen lika många mil hem igen. Kändes dock fortare och vi var ganska slut när vi kom hem lite mer än 5 timmar senare.

Hela veckan följde vi min noggrant min utstuderade plan för effektiv packning och smarta lösningar så vi kunde få med allt i våran mazda 323F som vi kallar Knutten. När vi var klara var vi uppe i 8 fulla IKEA kassar, ca 12 vanliga påsar, 4 väskor, 2 handväskor, 2 stora datastolar, 2 datorer, 2 24” skärmar, 2 lådor med kablar, 2 säckar med kläder, 1 skrivare, 1 bajshus och slutligen en nervös katt.

Jag var iaf på gott humör, först, för jag hade ju räknat ut att vi skulle ha mindre last, och då blev det ju lättare att köra. Oj va fel jag fick. När vi hade lastat och verkligen pressat in en tredjedel av grejerna i Knutten så var
platsen slut. Då hade vi ändå dagen innan renast bort 1 säck med kläder 2 påsar och dom 2 datastolarna.

Svetten började rinna när jag tittade på klockan och insåg att tidsplanen redan var spräckt. Med 4 timmar… Mörkret kommer ju snart. Irritationen steg och stressen knackade på insidan av pannloben. Nattis kom på lösningen, vi ringer Jocke igen.

Han var inte sen att låna ut sin bil, så vi åkte ner med all packning, inklusive det vi hade sorterat bort. Bilen var tyngre och det var lika halt och redan mörkt. I det lilla baksätet satt jamorkestern och övade på ett av Mozarts mindre kända verk ”42 plågade vargar”. Metallica skulle ut, till varje precis. I alla fall dom första 23,5 milen. Det var fortfarande 41 mil. Vi packade ur hela bilen på kvällen. Nattis började plocka upp alla grejer och jag satte ihop soffan och sängen. Vi sov, åt frukost och åkte hem. Behöver jag säga hur långt det var? Väl hemma bjöd Anki och Classe på en utomordentlig måltid, avsedd för kungligheter. En pastagratäng av gudomlig kaliber. Mätta och glada tog vi den tomma knutten och brassade ner till vårt nya hem, åtminstone dom 3 kommande åren. Ett äventyr hade börjat, och vi var huvudpersonerna den här gången. Sa jag hur långt det var ner?